jag gråter utan tårar och jag hatar utan själ

Kickan, jag känner mig arg hela tiden. Jag förstår inte vrf. Du är ju på en bättre plats nu, en plats där Gud alltid finns med dig. Men vrf, känner jag mig så arg ? Du har inte gjort ngt fel. Det är inte dig jag är arg på. Det är Gud.

Jag har ingen som finns här. Inte igår, inte idag, i framtiden ? Jag vet inte. Jag kan inte prata med ngn, det har jag fattat nu. Jag brukar inte be om att ngn ska lyssna på mig, men jag behöver det nu. Men det finns ingen där. :'/ Allt jag vill göra är att gråta ut mot ngns axel. Men det finns ingen där. Jag kan fortsätta ropa ut i det tomma intet, det kmr ingen ändå. Det kommer ingen när jag mest behöver det. Kanske vore bättre om jag lämnade denna världen ? Vad vet jag ! Ingenting. Det skulle väl inte vara ngn som brydde sig ändå? Jag menar, ingen gör det ju nu! Det är aldrig ngn som frågar hur det är med mig, alla verkar ta för givet att jag mår bra jämt. Jag skulle vilja ha den där kompisen, den där speciella kompisen, som kan se att ngt är fel, utan att man behöver fråga. Jag vill ha den kompisen. Finns den där ute för mig? Alla andra verkar ju ha en. Finns det ngn för mig ?

Hör av dig isf, huultan@hotmail.com . Vrf ska alltid jag finnas för alla ? När ingen finns för mig ? Fast, allt i livet har en mening, och min mening är väl att vara en " hjälpare i nöden " eller ngt ? Vad vet jag ? Ingenting. Precis.

Jag ler på utsidan, då tror alla att jag mår bra, men på insidan gråter jag. På insidan är jag så gott som död.

Min mamma kollade på mig, som om hon visste vad jag tänkte på, igår. Men hon sa inget. Hon vet väl att hon inte är den rätta som kan hjälpa mig.

Jag försöker leva upp till alla andras förväntan, men. Klarar jag mer ? Jag är inte så säker på det.

/A