i hate the life God gave me

Mitt hjärta funkar inte längre. Det slog endast för dig. Men du ville inte inse det. Du ville inte förstå att det bara är dig jag älskar. Du vill fortfarande inte förstå det. Jag såg fanimej en framtid med dig. Vi pratade fan om att förlova oss. Och sen smäller bomben, rakt i hjärtat på mig. Jag vet inte hur mkt mer jag klarar. Jag är inte gjord av stål, som alla verkar tro. Jag är faktiskt bara en människa. En helt vanlig människa. Gjord av kött å ben. Och jävligt mkt fett, men det är skitsamma. Jag är nöjd med mig själv. Men jag vet inte hur mkt mer jag klarar. Finns det verkligen ngn där ute för mig? Jag trodde seriöst att det var du. Du sköt mig, rakt i bröstet. På den sidan som hjärtat sitter på. Det gör så ont. Var det så svårt att ge mig en chans ? En chans att visa att jag är den rätta ? Du vet själv att detta var sista chansen du fick av mig. Du vet det. Men du var villig att ta den smällen ?! Jag vet inte hur lite jag betyder för dig. Men det måste vara jävligt lite. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Du knäckte mig. Jag har inte ens ngn lust att festa, inte ngn lust att vara med så kallade kompisar, jag har inte ngn lust att göra ngt alls. Jag har inte ens lust att leva längre. Jag vet att jag har sagt att det är töntigt att ta livet av sig, men det var innan en bra vän gjorde det. Jag visste inte hur smärtsamt det är för oss som finns kvar. Men jag är nästan beredd att ta chansen att såra alla mina nära, för jag är inte säker på att jag orkar mer. Allt har bara vare fel. Allt jag gör är fel. Jag mår så dåligt. Jag vet att alla har svackor ibland. Men jag kommer aldrig komma upp ur min. Finns det en enda människa där ute som fattar hur mitt liv är ? Finns det en enda människa som varit med om samma ? Jag tror inte det. Men jag får skylla mig själv att jag mår såhär egentligen. För jag har själv satt mig i denna sitsen. Men jag trodde verkligen på dig att du älskade mig. Jag trodde verkligen på det. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Det går inte att fixa. Det går inte att lösa. Det kommer vara såhär för evigt. Jag hatar verkligen att jag älskar dig så mkt som jag gör. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har försökt glömma dig, flera gånger. Men du är ju så fucking underbar. Du var menar jag. Jag försöker även vara kompis med dig, som du ville. Men jag vet inte hur länge det kommer funka i längden. Du vill ju knappt träffa mig längre, och jag har inte ens gjort dig ngt. Jag försöker gå framåt, men mina fötter vägrar röra på sig. Har ni sett det där avsnittet på sabrina - tonårshäxan där hon ska gifta sig, och på morgonen när hon vaknar har hon stora isklumpar på fötterna, cold feet. ungefär så äre för mig, men jag har cementblock ist. Undrar om jag sjunker om jag hoppar i vattnet ? hmm. näe, skulle jag dö, så skulle det vara på ett smärtfritt sätt. Typ överdos eller ngt. skulle få panik av all smärta av att hoppa framför ett tåg, eller skjuta mig eller ngt sånt. Jag skulle inte klara av det. Inte för att jag knarkar heller, men det är ju ganska lätt att få tag på, så att säga. Men jag vet inte om jag orkar skriva så mkt mer nu. Är ganska utmattad. Har knappt sovit på flera dygn. Har knappt ätit heller. Så jag är ganska tung i huvudet. Fan, tror jag ska börja träna snart igen. Funderar på om jag ska börja ut å gå igen, men det är så slaskigt å halt ute just nu, så vi väntar nog med det tills våren. Om jag lever så länge, vill säga. Det märker vi väl. Men jaja, vi kanske hörs ngt mer då. pusshejs, darlings.

/A