Jag fattar helt enkelt inte. Hur kan allt bara bli så fel ? Vad har jag gjort för att allt ska bli så fel ? Förtjänar jag det här ? Kanske för att jag älskar dig ? Men är det så jävla fel ? Jag skulle gärna vilja bli älskad. För den jag är. Är det verkligen så otänkbart ? Det kanske står i Guds bok att jag ska vara hatad hela livet, å dö ensam ? Men jag tycker inte att det låter som en bra idé, jag vill kunna känna mig älskad och trygg med ngn. Jag gjorde det en gång i tiden. För inte så längesen faktiskt. Jag tror jag ska berätta lite om det.

Juni 2004

Det var en jävligt varm sommardag i Karlskrona, tidiga juni. Jag satt hemma i vårat vardagsrum och kollade på när pappa bytte vatten till våra fiskar, som vi hade då. Min mobiltelefon ringer. Det är mamma. Hon säger att hon har hittat en kille till mig ( låter kanske lite töntigt, men jag var bara 13 år gammal då ). Hon berättade lite om honom. Han hette Tomas. Han var ett halvår äldre än mig. Jag trodde då att hon menade att jag var lika gammal som han, men han var född i september år 1990. Hon gav mitt nummer och min lunar till han, och jag fick hans också. Så vi började snacka lite. Sen insåg vi att vi tyckte om varandra, väldigt mkt. Så vi bestämde oss för att träffas när jag kom till mamma, i slutet av juni. Veckorna gick, och jag längtade allt mer för varje dag efter att få åka till mamma och träffa denna killen då. Jag var sååå kär. Så kom den dagen när vi skulle fara upp då, vi åkte bil, å jag kmr ihåg att jag tyckte det var den lääääängsta bilresa jag ngnsin varit med om, men det tog lika lång tid som det alltid hade gjort. Men till slut kom vi fram, den 27 juni. Det var ganska sent på kvällen, och alla var trötta, så vi gick å la oss ganska fort när vi kom fram. Vaknade morgonen efter, den 28 juni. Gick ut på balkongen och det var jävligt vackert väder ute. Soligt och varmt, en äkta norrländsk sommardag. Jag tyckte det var sååå jävla skönt att vara tillbaka i min födelsestad. Efter ett tag, kom min lillasyster Helena, och min mamma ut på balkongen för mamma skulle röka. Då pekar mamma bort mot ett annat hus ( vi bodde nere i byn då, i en lägenhet på sista våningen. ) Hon ber Helena att busvissla. Då börjar hon vinka, och jag frågar vem hon vinkar åt. Då säger hon;

 - Det är Tomas och Victor som sitter därborta.

Jag kände fjärilarna i magen för första gången då. Jag visste för första gången hur det var att verkligen vara kär. Men dom kom aldrig dit då. Så jag trodde dom hade dissat mig totalt. Men mamma lugnade ner mig och sa;

 - Herregud, unge. Du har hela dagen på dig att träffa han.

Timmarna gick, men dom kom aldrig tillbaka. Men när jag minst anade det, så ropar mamma på mig att komma till balkongen. Då står dom där nere, utanför. Och, jag som är så jävla blyg, slängde mig ner på golvet och skämdes. Jag ville inte gå ut först. Men Helena och Ella fick med mig ut, till slut. (Ella är en kompis till mig fortfarande.) Mitt hjärta slog volter hela vägen ner. När jag kom ut, och kollade på honom, började jag rodna, för jag tyckte han var det vackraste jag ngnsin sett i hela mitt liv. Men båda var blyg, så vi kramades inte ens, förräns typ 20 min efter. Victor, han tvingade oss då. Sen började jag, Helena, Tomas och Victor gå en sväng. Jag kmr ihåg att vi gick ner till älven för att killarna skulle tjuvröka. Sen gick vi bort mot skolan, som låg i andra änden av byn. Helena och Victor gick lite före, så vi stannade och han kysste mig, på ett sätt som jag aldrig ngnsin blivit kysst på förut. Det var såå hemskt härligt. Skrämmande, men härligt. Jag ville ha mer, och mer. Efter den kvällen, var jag med Tomas varje dag. I fyra veckor. När vi varit tsm i ungefär två veckor, skulle vi åka en sväng med hans syster och hennes kille. Vi åkte ut till Norra Nyhamn. Till klipporna. Det var solnedgång, och vi satt där och kollade ut mot havet. Eller det var kanske inte havet, men det var vackert som bara fan. Han viskade då i mitt öra;

 - Jag älskar dig.

Jag minns att jag blev stum för en stund, och kunde inte tänka klart. Men jag viskade tillbaka;

 - Jag älskar dig med.

Veckorna gick, och det var dags för mig att åka tillbaka hem till pappa. Jag grät som fan kvällen innan. Vi grät tsm. Det var den allra första sommaren. Men när jag kom hem till pappa, så började jag och mamma prata om att jag skulle flytta dit när jag började gymnasiet, och jag berättade det för pappa, och då sa han;

 - Vrf just när du börjar gymnasiet, vrf inte nu ? ( Fast på ett besviket sätt )

Jag blev ledsen när jag hörde hans tonfall. Men jag stog fast vid att jag ville flytta. Så jag gjorde det. Började sjuan hos mamma. Jag och Tomas var fortfarande tsm. Vi var tsm i 2 år efter det. Sen gjorde vi slut, men vi älskade varandra lika mkt, så vi blev tsm igen, och var tsm i ungefär 7månader. Men sen orkade han tydligen inte mer, och det var slutet för vårat förhållande. Jag minns den dagen fortfarande, och det är snart ett år sen. Men mina känslor svalnade aldrig. Jag älskar honom än idag. Och jag kmr nog alltid att göra det. Jag vill fortfarande ha honom tillbaka. Jag skulle nästan kunna göra vad som helst. Men det är ingen som fattar det.

Där har ni min kärlekshistoria. Jag minns dom här åren som om det vore igår.  

Över till ngt helt annat.

Christine,

jag var på din minnesstund idag. Den var så vacker. Jag grät tills jag inte hade några tårar kvar.

Om tårar vore liv,

då skulle jag vara död nu.

Så mkt har jag gråtit idag. Men jag vet att du mår bra nu. Jag hoppas du ser mig, jag mår inte så bra, men jag vill må bättre. Jag tog nästan livet av mig igår, för jag orkar inte mer. Men jag såg dig. Du log mot mig. Du sa åt mig att stanna här, och ta hand om alla åt dig. Men jag ville vara hos dig gumman. Åh, vrf gör Han såhär mot mig ? Är jag inte värd ngt? Är jag inte värd ett liv ? Är jag inte värd att ha ngn att älska, och som älskar mig ?

/A